10 december 2019. I dagens Svenska Dagbladet driver John Norell, vice ordförande i Fria moderata studentförbundet, i ett debattinlägg tesen att färre borde antas till universiteten. Den aktuella trenden är tvärtom. Årets antagna studenter är ca 5% fler än förra årets. Utbildningsinflation, menar Norell. Hans perspektiv är huvudsakligen ekonomiskt.
Kommentar. Norell är ingalunda den första som är inne på detta spår. ”Akademisk inflation” är ett helt forskningsområde. En klassiker i ämnet skrevs av den brittiska ekonomiprofessorn Alison Wolf, Does Education Matter?: Myths About Education and Economic Growth (2002) och väckte åtskillig debatt. Lundaprofessorn Mats Alveson är med jämna mellanrum inne på närliggande tankegångar. En av de senaste som eldat på brasan är den amerikanske ekonomiprofessorn Bryan Caplan som i boken The Case Against Education: Why the Education System Is a Waste of Time and Money (2018) för ungefär samma resonemang som Norell, och som torde vara Norells andlige fader i denna fråga (han åberopas också i debattinlägget).
En av grundidéerna hos många av dem som ifrågasätter den akademiska utbildningen som massrörelse är att den ändå i många fall inte ger den kompetens som ett yrke kräver, den får man först på jobbet och hos arbetsgivaren. Mycket av tiden vid akademin är bortkastad och används endast för att skaffa sig en plym i hatten, hävdas det.
För dem som uppfattar utbildning som en av de centrala rättigheterna och drivkrafterna i ett modernt samhälle är det lätt att avfärda påståendena om meningslös akademisk överutbildning som uttryck för reaktionärt klasstänkande eller smygelitism. Det ska man nog vara försiktig med. Även om dessa teorier är mer populära hos politiker med dragning åt höger än hos vänsteranhängare och fackförbund, är de nog oftast ärligt menade och värda att lyssna till, värdera och, om man så finner lämpligt, bemöta i normal samtalston.
Här ska endast en aspekt på Norells, Caplans och andras råd att kraftigt minska den akademiska grundutbildningen tas upp: hur rimmar det med önskemålet om en bred vetenskaplig allmänbildning?
Den som passerar genom en akademi kan knappast undgå att få vissa värdefulla insikter i vetenskapligt tänkande och arbetssätt. Även den som senare blir något helt annat än forskare – lärare, sjuksköterska, systemutvecklare – kommer därmed att få med sig en kompetens att analysera och lösa problem som garanterat är till stor nytta i många av livets skeden, inte minst på jobbet. Kanske det t o m går betydligt lättare och snabbare att lära sig ett jobb, på jobbet, för den som har detta bagage?
Om vi nu antar att Norells och hans studentförbunds idéer skulle förverkligas och vi kraftigt minskar antalet studenter i akademisk grundutbildning kommer en stor del av befolkningen att gå miste om dessa värdefulla insikter. Då är det ofrånkomligt att dessa i stället måste ges i grundskolan och gymnasiet, vilket sannolikt är fullt möjligt. De idéer som läggs fram i VIS idéskrift Undervisning om vetenskap i skolan – dags för ett samlat grepp? (VIS skriftserie nr 10) blir än mer aktuella.
Och om vi i stället antar att den akademiska grundutbildningen snarare fortsätter att växa – kanske ändå det mest sannolika – är en förbättrad, bättre organiserad vetenskapsundervisning i skolan troligen en av de faktorer som kommer att göra denna grundutbildning mer tillgänglig, mer samhällsekonomiskt kostnadseffektiv tack vare att studenterna är bättre rustade.
Alltså – oavsett vägval i denna fråga är skolans vetenskapsundervisning av central betydelse och något som vi måste ägna avsevärt mer uppmärksamhet än idag. Vilket skulle bevisas.
Olle Alexandersson
Denna text är en kommentar. Det som kan uppfattas som ställningstaganden står för författaren.