19 april 2023. Kommentar. För att främja elevernas förståelse för vetenskap föreslår sjutton filosofer på svenska lärosäten att filosofi blir obligatoriskt på den högskoleförberedande delen av gymnasiet.
Förslaget presenterades i en artikel på SvD Debatt i söndags (16/4 2023) och bland undertecknarna finns Åsa Wikforss, filosofiprofessor, ledamot av Svenska Akademien och även medverkande i Forskningsnätet Skåne.
Debattinlägget tar upp en viktig fråga som hamnat i skymundan av de ständigt diskuterade problemen med stök, likvärdighet och betyg. Budskapet träffar den absoluta hjärtpunkten i skolan, eftersom det handlar om själva fundamentet för kunskap: ”Vetenskaplig metod är det effektivaste sätt som finns för att erhålla kunskap”, som skribenterna formulerar det.
Filosofernas argument borde studeras noga av lärare, rektorer och skolpolitiker och, varför inte, elever och föräldrar. Med hjälp av filosofiämnet kan eleverna, för det första, få den nödvändiga hjälpen att orientera sig i röran av sant och falskt i dagens informationslandskap, menar de. Det kritiska tänkande som är så omhuldat i läroplanen är ett av filosofins huvudområden, och, observera, inte att förväxla med källkritik som är något mer specifikt.
Filosoferna påtalar, för det andra, betydelsen av boskillnad mellan kunskapsteoretiska och moralfilosofiska, etiska, perspektiv och framhåller samtidigt hur väsentliga de senare också är t ex för såväl individers som samhällens beslutsfattande. Ytterligare en av deras punkter är det redan nämnda: Filosofin är moderämnet för allmän vetenskaplig metod och rationellt tänkande, som i sin tur är helt grundläggande för kunskapsbildning.
Idag har inte ens hälften av eleverna på de berörda programmen filosofi som obligatoriskt ämne, påpekas i inlägget.
Så förslaget borde genomföras skyndsamt. Men frågan är om det är tillräckligt. Det finns en betydande risk att filosofilektionerna blir något påhakat och fritt svävande, ett njutningsmedel för elever som älskar dilemman, problemlösning och logik och en pålaga för de andra. Lite så minns jag i varje fall mina egna, dock frivilliga, filosofitimmar på lördagar efter skollunchen, i en avlägsen tid.
Nej, filosofin måste nog in i ett sammanhang. Men vilket? Från VIS horisont är det naturliga svaret:
En mental miljö där en central drivkraft är att ge eleverna en stor dos ”vetenskaplig bildning”. Dvs djupare förståelse för vetenskapliga tankemodeller och arbetsmetoder och bred överblick över den vetenskapliga forskningens utveckling, samhällsroll och framtidsmöjligheter. Det är inte bara praktiskt utan också ett multivaccin mot vår tids ymniga faktaförnekelse och pseudovetenskap, fenomen som är särskilt tydliga i en etiskt otyglad digital miljö och för övrigt en av de företeelser som filosofernas förslag avser att få ordning på.
Hur skapas då grogrund för vetenskaplig bildning? Det har jag utvecklat i bl a en idéskrift i VIS skriftserie (nr 10). Punkterna i det följande är i linje med tankegångarna i den.
Det första är att varje skola gör en egen plan, en modell för hur undervisningen i alla ämnen kan samverka för att stärka elevernas vetenskapliga bildning. Jag menar verkligen ”alla ämnen”, inte enbart de naturvetenskapliga, och jag menar att det är viktigt att se vetenskap som något i grund och botten sammanhängande. Vid hastigt påseende är det lätt att fastna i skillnader mellan discipliner – i stark förenkling t ex olikheterna på ytan mellan naturvetenskapernas betonande av data och formalisering och de humanistiska vetenskapernas inriktning på språk, analys och tolkning. Men under alltsammans finns en och samma strävan: att nå nya nivåer av kunskap, en kunskap som kan prövas och diskuteras i ordnade samtal och där dessutom en dialog mellan discipliner kan ge helt nya insikter. Kemilärare och historielärare deltar därför på lika villkor i arbetet på skolans samlade plan för elevernas vetenskapliga bildning.
En kärnpunkt är att koppla ihop planen med gymnasiearbetet. Här säger läroplanen tydligt att vetenskapliga perspektiv bör finnas med.
För det andra, med skolans modell som grundplatta gör varje ämne och varje lärare en egen plan för att på bästa sätt bidra till målet god vetenskaplig bildning. Det kan rimligen ske utan att göra våld på läroplanen. I grunden handlar det om hur betoningar läggs och exempel väljs.
En tredje åtgärd är att utse en ansvarig. Kanske en särskild förstelärare ska hålla ihop de samlade ansträngningarna att ge eleverna vetenskaplig bildning? I varje fall behövs någon som ser till att nödvändig planering, uppföljning och utbildning äger rum. I inledningsfasen av en uttalad satsning på vetenskaplig bildning är det kanske rimligt att skolans rektor tar på sig uppgiften men knappast permanent.
Slutligen, för det fjärde, bör skolan här som på andra områden hålla reda på hur väl den lyckas. Bl a borde det skapas ett instrument för att mäta elevernas vetenskapliga bildning, före och efter gymnasiet, och i jämförelse med skolor i allmänhet.
Allt detta kan skolan åstadkomma i sin egen värld. Det finns dock en sak till som på ett avgörande sätt höjer kvaliteten på elevernas vetenskapliga bildning och som kräver kontakter utanför skolans väggar: att eleverna med jämna mellanrum får träffa forskare, diskutera med dem, ställa frågor och få svar. Sådant borde förekomma regelbundet i skolans vardag.
Ett utmärkt tillfälle att koppla in forskare under lite längre tid är just gymnasiearbetet. Här kan forskarna t ex ge råd om metoder, källor, osv. I Forskningsnätet Skåne och VIS har vi noterat vilken glädje och nytta elever och lärare haft av sådana ”husforskare” (termen myntades av humanekologen Ebba Lisberg Jensen, som medverkat många gånger i våra projekt). Andra typer av forskarbesök i skolan eller studiebesök hos forskare har också prövats med framgång. Trots forskarnas genuina tidsbrist har sällan någon avböjt att medverka. Akademins ”tredje uppgift” uppfattas när det gäller skolan helt klart som meningsfull.
Inlägget av de sjutton filosoferna är viktigt. Det signalerar att skolan måste ta ett samlat grepp för att bibringa eleverna djupare förståelse för vetenskapliga metoder att närma sig kunskap. Om förslaget om filosofi för alla genomförs men i en inramning av den typ som skisserats ovan skulle filosofilektionerna kunna bli en sorts samlingsplats. Där skulle elevernas vetenskapliga bildning konsolideras och bli till ett meningsfullt verktyg som de har nytta av senare i livet, oavsett om de själva blir forskare eller något annat. Till betydande fromma för det svenska samhället.
Olle Alexandersson
Artikeln är en kommentar och det som uppfattas som ställningstaganden eller värderingar står skribenten ensam för.