8 juni 2022. Av en lycklig händelse blev jag som styrelseledamot i VIS inbjuden till ett symposium ”Forskningskommunikation och kampen om kunskap” en dag när Lund visade sig från sin bästa sommarsida och i den otroligt vackra miljön i Skissernas Museum.
Ett myller av intresserade åhörare från hela Sverige fick ta del av tre fördjupande samtal som alla på något sätt handlade om att sprida vetenskaplig kunskap med syfte att göra den användbar för samhället och dess medborgare.
Det är förstås omöjligt att återge i en form som beskriver allt intressant som synliggjordes under denna intellektuella och engagerande eftermiddag men några nedslag vill jag ändå försöka mig på att göra.
Det råder konsensus kring forskares ofta höga ambitioner och vilja att sprida och dela med sig av den vetenskapligt producerade kunskapen men det finns också hinder för detta. Ett sådant hinder handlar om akademins tradition att se publiceringar i internationella vetenskapliga artiklar som starkt meriterande för egen karriär och att man därför helst håller sig till detta. Ett annat hinder som tydliggjordes handlade om att tiden för att skriva text av populärvetenskaplig karaktär inte riktigt räknas in i det ordinarie forskningsarbetet och att man därför inte hinner eller kan prioritera uppgiften. Uppdraget att kommunicera vetenskapliga resultat och processer är beskriven som den tredje uppgiften för en forskare. Ytterligare hinder för kommunikation med allmänheten är att man som forskare inte har utvecklat förmågan att skriva populärvetenskapligt, att det finns en ovilja och misstänksamhet mot att medverka i nya former av kommunikation som t ex sociala medier, poddar och liknande.
Möjligheter att dra nytta av andra professioner som journalister och kommunikatörer diskuterades och i detta sammanhang lyftes också t ex vetenskapsjournalister upp som viktiga kunskapsproducenter. Seriösa vetenskapsjournalister bidrar till att ny kunskap utvecklas. Journalisterna beskriver vikten att i ett demokratiskt samhälle inte bara berätta vad forskningen har kommit fram till utan också beskriva i vilket sammanhang den är gjord och hur det har gått till när den genomfördes. Det är inte alltid som forskning är helt trovärdig och har den legitimitet som den tolkas ha. I vårt samhälle finns exempelvis beställd forskning och detta borde framgå mer tydligt så att läsaren/mottagaren kan göra en mer rättvis tolkning av resultatet.
Samtalet sker i en mycket hoppfull ton där forskare som har erfarenheter av mer moderna sätt att delta i spridning av forskningsresultat menar att det kan vara värt att medverka i nya former av media. Medverkar man regelbundet i poddsändningar som t ex Vetenskapspodden eller publiceras i dagstidning med viss regelbundenhet kommer det att bidra till cirkulära processer där en utvecklad form av kunskap ges tillbaka. Det kan också i bästa fall leda till att kunskap omsätts i praktiken och prövas och omprövas.
Begrepp som kunskapscirkulation, kunskapsproduktion, kunskapsdelning och kunskapsaktörer är frekvent använda under samtalen vilket i min förståelse leder tanken till att akademin inte ser sig som ensam aktör i vetenskapskommunikation utan att samhället och dess medborgare är medspelare där engagemang, efterfrågan och ifrågasättande är viktiga aspekter. Att ämnet är konkretiserat som kommunikation och inte information innebär att man ser att vetenskapskommunikationsprocessen har både sändare och mottagare. Dialogen mellan forskare och journalister, forskare och allmänhet betraktas i detta fall som närande i båda riktningar. Utifrån mina egna professionella reflektioner som lärare liknar detta i hög utsträckning det som kännetecknar lärares arbete. Ju mer engagerade och nyfikna eleverna är ju lättare omvandlas och fördjupas deras kunskap och jag som lärare lär mig hela tiden om hur denna lärande kommunikation bättre och bättre iscensätts.
Självklart problematiseras fake news och populism vilka ses som allvarliga hot mot ett demokratiskt samhälle byggt på kunskap. Jag uppfattar trots detta att de flesta i samtalen menar att det å andra sidan aldrig har funnits så stort genomslag för vetenskaplig kunskap som nu. Någon menar att forskare inte alls behöver vara så rädda för att försvinna i tjat och bubbel från populister utan istället bör bygga upp självförtroende för att möta detta på ett seriöst och lugnt sätt. Forskare spelade till exempel en mycket viktig roll i media under pandemin.
Ur VIS vinkel lyfts slutligen en mycket viktig aspekt kring utbildningsforskning där man menade att skolan borde vara forskningens fjärde uppdrag. I skolan skulle olika vetenskapliga perspektiv i större utsträckning kunna kommuniceras. Det problematiseras att beställd forskning med outtalade kommersiella syften används i marknadsföring och att detta är ett hot mot forskningens trovärdighet. Några menade också att skolforskningen har ett alltför stort socialkonstruktivistiskt konsensusfokus där dialoger inte i tillräcklig utsträckning karaktäriseras av animositet utan i stället är för okritiska och normativa. Som forskare och vetenskapsjournalist kan man råka rätt illa ut om man sticker ut och inte håller med om vissa outtalade rådande kunskapsperspektiv. Detta trots väl underbyggda och vetenskapliga argument.
Avslutningsvis lärde jag mig en del nya ord, som animositet, medieekologi och kunskapscirkulation. Jag sökte och fick bekräftelse på skolans viktiga uppdrag som vetenskapskommunikationspartner samt blev upplyst igen om Einsteins teori att kunskap som man inte kan beskriva på ett enkelt sätt kan vara kunskap som man inte själv riktigt har förstått!
Samtalen leddes föredömligt av Lars Mogensen, programmet med deltagare i panelsamtalen hittar du här.
Länk till film av symposiet!
