15 maj 2021. Nya inre motsättningar och klåfingrighet från politiker hotar den akademiska friheten menar sju skribenter i tidskriften Axess.
Kommentar. Konflikt får sägas vara en livsnerv i akademin. Idéer ställs mot varandra, etablerade teorier ifrågasätts och försvaras, få sanningar tycks sakna bästföredatum. Den ena forskaren retar med sina resultat och tankar gallfeber på den andra. Den som passerat genom ett universitet utan att lära sig leva med, och uppskatta, denna dynamik har missat något av de mest grundläggande i forskningens väsen.
Ett intressant fenomen i vetenskapens värld är skolbildningarna. Även om man med den kloke filosofen Bengt Kristensson Uggla inser att det vi idag kallar ”vetenskap” egentligen inte har så mycket gemensamt med det som Aristoteles eller Francis Bacon, eller ens Newton, höll på med kan man notera att kunskapssökandets historia är ytterst rik på starkt profilerade grupperingar, ofta indragna i en strid på kniven med varandra. 1600-talets cartesianska strider, Boströmsidealismen kontra Uppsalafilosofin, postmodernismens attacker på positivismen är bara några exempel. Från senare år kan vi erinra oss striden om orsakerna till de neuropsykiatriska bokstavssyndromen, vilken från en vinkel kan ses som en kamp mellan naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga skolbildningar.
I de för tillfället pågående kontroverserna hittar man nyckelbegrepp som genus, ras, intersektionalitet, postkolonialism, makt, kränkthet. Ett speciellt intressant inslag är att en del akademiker – det verkar främst vara studenter – tar illa vid sig av det som andra akademiker anser endast är ofrånkomliga delar av en oförfalskad verklighetsbeskrivning, låt vara att de kan innehålla ord som det inte längre hör till god ton att uttala till vardags, annat än möjligen i den eufemistiska formen ”x-ordet” si eller så. Uppmärksammade kontroverser i sådana frågor har blommat ut på sista tiden vid universiteten i Uppsala och Malmö. I medierna framställs de som tämligen inflammerade.
I USA och på senare tid även i Storbritannien – det har även skett på andra håll, t ex i Frankrike – har det också blivit ganska vanligt att personer med ifrågasatta uppfattningar och kontroversiella teorier direkt fysiskt hindras från att fullfölja föredrag och annan medverkan som akademin inbjudit dem till. Deplatforming och cancelkultur är orden för detta.
Den akademiska soppan kryddas därutöver då och då även med Macchiariniaffärer och diverse andra oegentligheter utförda i namn av vetenskap, vilket sannolikt bidrar till att försvaga förtroendet för akademin.
Ovanpå på alla dessa inre motsättningar och hot mot forskningens frihet kan så läggas ett utomvetenskapligt lager. Både den politiska sektorn – som står för merparten av akademins kostnader – och den ekonomiska liksom den breda allmänheten har krav och synpunkter. Nyligen har en ny version av högskolelagen med nya skrivningar om påbjuden värdegrund passerat Sveriges riksdag. Vissa menar att det är en harmlös rutinfråga, bl a högskoleministern, medan andra ser det som en illavarslande klåfingrighet från politikens sida.
Ja, ska de akademiska spelreglerna skapas på insidan eller läggas på utifrån, eller komma till i ett samspel mellan akademi och omvärldsintressen? Onekligen en intressant och viktig fråga. Om nu den akademiska friheten ska skyddas vilket de flesta verkar överens om – vilken av dessa vägar är då mest hållfast för framtiden?
En bra start på tänkandet kring detta kan vara att ta del av de bekymrade röster som kommer till tals i senaste numret av Axess (nr 3, april 2021) under paraplytemat ”lågt i tak – ideologisk likriktning vid universiteten”. ”Ideologi” ska där tolkas i vid mening, det är inte bara de klassiska politiska lärorna eller politisk styrning i största allmänhet som avses utan också t ex vissa former av jämställdhetsprogram som är tänkta att ge utslag i kursplaner och litteraturlistor – av kritiker sammanfattade med ”genusdoktrinen”. Inomakademiska skolbildningar uppfattade som doktrinära, typ de som brukar buntas ihop till postmodernism, skymtar också i bakgrunden.
Utgångspunkten för inläggen är en essä av den brittiske statsvetaren och professorn Matthew Goodwin som bl a pekar på den brittiska regeringens avsikt att vidta kraftfulla åtgärder för att slå vakt om den akademiska friheten.
En av de sju Axesskribenterna, statsvetarprofessorn Sten Widmalm, Uppsala universitet, tror dock mer på initiativ från akademins egen sida. I ställer för att pudla när olika intressen trycker på måste universitetsledningar i gemen ”inse att deras främsta lojalitet bör vara att försvara vissa frihetliga principer som gör universitetet till en unik plats för bildning och kunskapssökande”. Detta försvar ”måste komma inifrån”, säger Widmalm. Den vetenskapliga friheten ska sitta i väggarna så att den hålls intakt för alltid, inte bara när snälla och förstående politiska krafter har makten. Friheten ”måste försvaras principiellt” säger Widmalm och uttrycker sympati för Axess chefredaktör, PJ Anders Linder, som föreslagit att svenska universitet antar ”The Chicago Statement” (även kallat ”The Chicago Principles”, en deklaration från 2014 av University of Chicago om friheten att yttra sig vid universiteten (ett stort antal universitet och colleges i främst USA har redan gjort den till sin).
Axessnumrets bidragsgivare utgör en ganska unison kör, resonemang och argument kommer tillbaka över sidorna. Vad man kan efterlysa är motinlägg. Kanske också en del problematiseringar – den mest centrala av dessa är innebörden av begreppet ”akademisk frihet”. Det är uppenbart att den akademiska friheten har flera skikt, vart och ett med sina intressenter och sina hotbilder: rätten att välja objekt för sin forskning, rätten att fritt ställa vetenskapliga frågor även om de skulle vara kontroversiella, rätten att utveckla de mest ändamålsenliga forskningsmetoderna, rätten att offentliggöra forskningsresultat även om de skulle vara obekväma, och, varför inte, rätten att ha kvar sitt jobb vid akademien även om man biter den hand som föder en – för att nämna några.
Självklart kan ingen med anknytning till forskning och högre utbildning komma undan frågor som dessa. Vi behöver inte gå längre än till grannlandet Polen, eller bara en liten bit till ut i den europeiska gemenskapen, till Ungern, för att inse att det finns krafter som inte enbart är intresserade av att akademin ska präglas av största möjliga frihet och sanningslidelse. Att tänka igenom och ta ställning i frågorna om den akademiska friheten och om forskningens och den högre utbildningens rätt – ja, varför inte förpliktelse? – att inte väja för det som kan uppfattas som obekvämt av vissa, det får man nog säga är varje akademikers skyldighet. Och om det finns några gränser – tydligt ange vilka de är.
Olle Alexandersson
Texten är en kommentar. Det som kan uppfattas som ställningstaganden står för författaren.