24 december 2020. I en stund av självinsikt måste vi här på VIS medge att vi brustit i bevakningen av skolutvecklingsarbetet i Grönköping. Så här i årets sista skälviska dagar (som vi gissar att det heter på grönköpingssvenska) känns det därför angeläget att rikta uppmärksamheten mot den tänkvärda gästkrönika som hr grundrektor Ludwig Hagwald framskriver i årets julnummer av Grönköpings Veckoblad, GV, ett i skoldebatten helt klart förbisett organ.
Grundrektor Hagwald, Läspeskolans ledare sedan åtminstone något halvsekel, torde vara en av de svenska rektorer, alla kategorier, som varit längst och trognast i tjänst. Hans rika erfarenhet och överblick är därför värd att ta på största allvar, som det brukar heta när något helst bör förbigås med tystnad, vilket inte bör ske i detta fall.
Den gamle ärrade skolmannen konstaterar att det pågår en sorts cirkelgång, eller möjligen kräftd:o, där den moderna skolan nu återigen tycks närma sig den, får man anta, lyckliga tid när han själv verkade som ung folkskollärare. Som tecken på detta anger han skolämnenas återkomst på bekostnad av kurser, de redan återinförda bokstavsbetygen samt ett intresse för s k kunskap.
Här finns väl ett stänk av nostalgi, för att inte säga hyllande av det gamla, och man ska inte utesluta att skolans utveckling i framtiden mycket väl kan ta en motsatt riktning. Men den ärevördige grundrektorn tycks också ha detta vidsynta perspektiv för ögonen när han, med en metaforik värdig de poeter som brukar framträda i GV, konstaterar:
”Liksom den antika floden Meander vindlar sig den pedagogiska strömmen i vida bukter genom läroanstalterna, här och var avlämnande v.m.k. (grönköpingsk förkortning för ”vad man kallar”; red:s anm.) korvsjöar av misslyckade experiment, innan den återtar sin trygga skolastiska huvudfåra.”
Vackert, tankeväckande och jordnära. Även vi på VIS har nog vid sällsynta tillfällen varit farligt nära att snubbla i någon av dessa skolutvecklingens korvsjöar.
En känslig läsare anar möjligen också ett stråk av vemod hos den vördnadsvärde pedagoggeronten. Eller kanske en underström av uppgivenhet över att inget riktigt omvälvande ännu kommit upp till ytan i det nog så förrädiska farvattnet? Möjligen kan vi ändå läsa in ett spår av hopp i hans slutord (det kan förstås likaväl vara det motsatta, en leda över upprepningens nötta läxa):
”I denna fåra mötas vi igen, när det ringer in för vårterminen!”
I detta kan vi väl alla, oavsett pedagogisk läggning och humörläge, instämma s.m.s (”som man säger”) av hela vårt samlade hjärt- och kärlsystem.
God jul och gott nytt år önskar
Olle Alexandersson
VIS webbredaktör