VA står för Vetenskap & Allmänhet och är en förening som verkat i snart tjugo år. Syftet är att i vida kretsar förankra idén om forskningens betydelse. Just VA-dagen vänder sig dock inte i första hand till medborgarna i gemen utan främst till forskningens egna aktörer, intressenter och kommunikatörer. VA-dagen var i år för första gången digital och det finns en inspelad version. Offra ett par timmar på den!
VA-dagen är en viktig årlig manifestation för forskningens roll i samhället. Bland allt som uttrycktes vid årets upplaga av dagen vill jag särskilt lyfta fram ett par uttalanden av paneldeltagaren Bengt Kristensson Uggla. Han är professor i filosofi, kultur och företagsledning (en underbar kombination!) vid Åbo akademi.
Kristensson Uggla levererade den bästa definition på ”oberoende forskare” som jag hittills hört. Det handlade inte om självklarheter som att vara fristående från politik, näringsliv, religion eller vad det nu kan vara för intresse. Han påpekade t o m att ingen forskare kan skryta med att sväva fullständigt fritt över sådant. Nej, en ”oberoende forskare” är en forskare som har förmågan (och kraften, kanske man ska tillägga) att gå ut ur sig själv och föra ett samtal kring en vetenskaplig fråga enkom i syfte att ge en så rättvisande bild som möjligt av något. Han sa inte ordagrant så men så uppfattade jag andemeningen.
Tänk er ett seminarierum endast befolkat av detta slags forskare – vilken underbar vision. Kanske rentav något att ta efter i t ex politiska nämnder eller skolors personalrum?
Visst, vi vet alla att denna idealbild av vetenskapen som kunskapssystem solkas en smula av enstaka egotrippade professorer och akademiska strider, ibland om pengar, vilka inte alltid förs med helt blanka vapen. Men det är i det stora hela ett system för kunskapsbildning, framvuxet under ett par tusen år, som ändå visat sig oerhört framgångsrikt. Det är, för att parafrasera Churchills aforism om demokratin, ett system fullt av brister – men ändå det bästa vi har.
Kristensson Uggla vågade sig t o m på att framföra den möjligen något otidsenliga tanken att en disputerad doktor i ett ämne i allmänhet är mer värd att lyssna till än en mer eller mindre självutnämnd expert. Han menade att vi kanske borde honorera det traditionella akademiska systemet där adepten blir alltmer invigd i sitt kunskapsområde och uppfatta detta som något värdefullt i samhället.
Det låter kanske gammaldags men är väl ändå inte så dumt? Jag tänker på detta när forskningsminister Matilda Ernkrans i en inspelad intervju under VA-dagen gör en distinktion mellan ”forskningens frihet” och ”akademisk frihet”. Den hade man gärna velat höra utvecklas ytterligare.
Olle Alexandersson
Bengt Kristensson Uggla har nyligen kommit ut med boken En strävan efter sanning: Vetenskapens teori och praktik (Studentlitteratur 2019).