17 april 2020. Vad kommer efter coronakrisen? Säkert ställdes den frågan av någon redan på krisens första dag. Bland de allt ymnigare svaren har vi hittills bara träffat på ett som betonar att postcorona borde leda till en starkare ställning för vetenskap när vi kommer ut på andra sidan (ja, alltså inte i den teologiska meningen).
Minskad konsumtion, obetydligt resande, lågprisflygets död, en avgörande kick för klimatataktivismen, minskad jämlikhet (eller eventuellt ökad jämlikhet), folkligt stöd för en starkare stat, övervakningssamhället är över oss, recession av sällan skådat mått… Föreställningarna om tiden efter pandemin är en uppsjö av allt från glada livsstilsutopier till mörka profetior. Några menar väl också att det som väntar när vi hämtat oss är business as usual, människan anses ju vara ett av de mest anpassbara djuren.
Inget fel i att det tänks och skrivs i denna fråga. Följderna av omvälvande händelser måste hanteras och varför inte också gripa tag i de möjligheter som kan dyka upp i eländets kölvatten? Coronokrisen är ett gigantiskt, och för många människor tragiskt, case som för lång tid framåt kommer att hålla tankeverksamheten upp hos alla från – de självklara – epidemiologerna, virologerna och ekonomerna till psykologerna, filosoferna och kommunikationsforskarna. Många kommer att vädra sina käpphästar (vilket förstås också denna lilla betraktelse är ett exempel på).
Mathieu Laine, chef för en fransk-brittisk tankesmedja, resonerar (i Le Figaro 1 april 2020) kring världskrisens konsekvenser. Under rubriken ”Fällor och möjligheter för världen efter coronakrisen” ger han sin syn på ett antal av de hot och möjligheter som även andra debattörer tagit upp i internationella, och svenska, medier och hans katalog bjuder väl i det stora hela inte på några överraskningar. Men åtminstone en sak känns ny. Laine bryter nämligen en lans för forskningen. I den värld som kommer efter coronakrisen, skriver han, ”måste den akademiska forskningen komma att spela en huvudroll”. Alla väsentliga politiska och ekonomiska beslut skulle vinna på att få mer näring från universitetsvärldens samlade kunskap och förmåga. Mer som i företagens värld där ledningar, i varje fall i hans ögon, sedan länge verkar vara inne på att dra större nytta av t ex vetenskapliga råd än vad politiker i allmänhet är. Så kanske det är, och i grundtanken kan man utan vidare instämma.
Det är bara att hoppas att Mathieu Laine får rätt. Vad det nu kan innebära ska man dock tillägga med ett varningens finger i luften – större forskningsanslag, större frihet för forskarna, eller kanske i stället ett ökat intresse för forskningen som verktyg för diverse ideologiska och politiska strävanden? Kina – vem annars utom de inte fullt lika sofistikerade Nordkorea, Venezuela och några afrikanska likasinnade – levererar prompt en variant av det senare. Forskningen om viruset och Covid-19 ska i fortsättningen underkastas kontroll av den statligt styrda forskningskommittén så att ingen olämplig (läs fritänkande) forskning publiceras. Av omsorg om ”folket”, får man förmoda.
Men fler än jag har säkert noterat att idéer nära de kinesiska legat i luften även här i vårt fina land under de intensiva coronaveckorna. Ska verkligen myndigheter få motsägas av forskare som torgför avvikande tolkningar av data och ser alternativa konsekvenser av vedertagna teorier? Eller t o m har egna teorier? Skapar inte sådana dissonanser bara förvirring bland allmänheten? I krig kan inte diverse fanjunkare och kommendörkaptener lufta sina personliga uppfattningar om hur striden ska föras – och är inte kampen mot SARS-CoV-2 just ett krig? Nationell samling är befogad.
Men kanske detta militärt inspirerade tankeparadigm borde tonas ner. Det passar säkert i en del situationer och kan t o m ibland vara helt nödvändigt. Men inte ifråga om vetenskap. Där är skepsis och osäkerhet två av de centrala framgångsfaktorerna. Vänta inte tvärsäkra svar från vetenskapen, det sökande och prövande är själva grundidén med forskning, och vänta inte att den ska ge svar på religiösa eller politiska spärsmål. Och (här kommer käpphästen i full galopp) – se till att alla barn i skolan får lära sig att förstå den vetenskapliga forskningens karaktär och samhällsroll, gärna genom att få till stånd ett bättre fungerande samarbete mellan olika skolämnen. Då behöver ingen vara ängslig för att tala till dem som upplysta vuxna den dag de uppnår den åldern.
En av de återkommande coronafrågorna har varit och är: När är det över, när har vi hämtat oss? Standardsvaret har vi hört tusen gånger: Ingen vet. Men låt mig då åberopa en annan fransman, Geoffroy Roux de Bézieux, chef för arbetsgivarorganisationen Medef (Frankrikes Svenskt Näringsliv). I en intervju (Le Figaro 12 april 2020) formulerar han apropå tidshorisonten för näringslivets återhämtning en slogan som vi alla kanske skulle göra till vår egen: ”La reprise, c’est maintenant!” – återhämtningen, den sker nu. Just det, det är inget att sitta och vänta på så länge man själv står på benen. Bara att sätta igång och inte missa några värdefulla ögonblick av förberedelse för en minst sagt spännande framtid. T ex fundera över hur skolan kan ge en förstklassig vetenskapsundervisning.
Olle Alexandersson
Inlägget är en kommentar som ger uttryck för författarens egna uppfattningar.
Om du vill delta i debatten, komma med ett inlägg i någon annan fråga eller tipsa om något vi borde skriva om på VIS hemsida – skicka ett mail till [email protected]