3 december 2019. Idag infaller årets triennala PISA-dag. PISA är något av ett återkommande hot mot nationen, ungefär som en olycksbådande komet med passage över himlen vart tredje år. Men i år kanske en och annan rektor ändå tänker hissa skolflaggan. Sverige har nämligen gått framåt. Kometen utplånade inte Skolverket eller utbildningsdepartementet i år heller.
Det finns dock ett litet smolk i glädjebägaren. Sverige har rensat bort en större andel av s k nyanlända från att delta i undersökningen än andra länder och syftet kan väl inte vara annat än att få ett mer rättvisande (läs ”bättre”) resultat. Nåja, det kanske är acceptabelt för det är väl ungefär så Svenska Fotbollförbundet eller ett ordinärt politiskt parti normalt agerar – inga svaga ligament på planen eller fumliga ordsnubblare i riksdagen, det drar ner. En stilla fråga i kanten är dock – vad mer har rensats bort, här och i de andra OECD-länderna som en efter en sträcks ut på PISA:s prokrustesbädd?
Men grattis skol-Sverige, Skolverket, Skolinspektionen, regeringen osv – nu kan ni och vi alla åtminstone andas ut innan PISA, med sin långa svans av stränga OECD-byråkrater och dystra undergångsdebattörer, återigen dyker upp över horisonten. Frågan är dock om vi borde ta detta fenomen så allvarligt och inte bara slå klackarna i taket? Som människor i alla tider gjort när järtecknen förmörkar solen. För har inte PISA kommit att bli något i stil med gängskjutningar och råare populism– en utmärkt förevändning för att gnälla och våja sig?
Vad säger PISA egentligen om det svenska skolsystemet och dess prestationer? PISA är en superbenchmark mellan nationer. Men det finns mig veterligen inga Fifa-regler för det internationella skolväsendet och det kan betyda att både regelbrott och doping går under radarn samt att äpplen mycket lätt jämförs med såväl päron som annan frukt. Detta har andra redan påpekat, inget nytt med det. Det är inget fel på benchmarking men man ska ha klart för sig att sådana mätningar med nödvändighet måste bli strömlinjeformade och utesluta både nyanser och, ännu värre, frågor som kanske är av större vikt för den egna nationen än att bara var lite sämre än Finland.
I marknadsföringens värld talar man om ”barriärer”, ibland om ”unika kompetenser”. Det är de faktorer som gör varumärken svåra att motstå och som är knepiga för konkurrenterna att kopiera. Notera att detta inte behöver handla om ett avancerat tekniskt försprång eller enastående livslängd på produkterna utan mycket väl kan röra sig om sådant som serviceförmåga eller logistisk finurlighet. Har vi tänkt i sådana banor inom skol-Sverige?
Eftersom PISA på ett dunkelt sätt förknippas med nationen Sveriges konkurrensförmåga, ja, nästan hela dess framtida öde, kan man undra om resultatet av denna undersökning verkligen ger svaret på de stora frågorna: Vad är meningen med att utbilda svenska barn? Vilka är våra egna tydligt formulerade, mätbara mål utöver de skoliska floskler som det knappast råder någon brist på? Och den kanske viktigaste följdfrågan: Hur mäter och följer vi upp dessa mål – själva?
Det verkar nämligen vara något som är galet. I Svenska Dagbladet (2 december 2019) fastslår själva påven av PISA, OECD-direktören Andreas Schleicher, att Sverige och svenska politiker använder PISA-resultaten fel. Vi har i vår ödmjuka underkastelse övertolkat förkunnelsen. Vi har trott att eleverna är alltför okunniga om Hallands floder eller kopraexporten från Salomonöarna. Inte alls. Fakta är inget problem bland svenska elever, hävdar Schleicher (där fick ni – jag nämner inga namn). Nej, varför inte känna hjärtat svälla över sådana fina saker som värdebaserad skola, ämnesöverskridande undervisning, träning i samarbetsförmåga, kritiskt tänkande, samhällsengagemang, empati – ja, trevar inte läsaren efter näsduken nu? Och, ska tilläggas, Schleicher är också en sådan där modern påve, han ser inte jude eller grek eller syndare som må brinna i skärselden – kanske det som är lite bra ändå med PISA är att vi kan lära oss något av varandra? Var och en kanske t o m blir salig på sin tro. En av hans kardinaler är än mer ekumenisk och har upptäckt att det finns olika kulturer, inte kan man bara göra i USA som man gör i Singapore, t ex.
Trots de tröstande orden från PISA:s representant på jorden, eller kanske snarast i förlängningen av dessa, saknar man kärnfrågan: Vad är det VI vill i detta land, vart vill VI komma, hur vet VI att VI är på rätt väg mot de mål som VI satt upp? I nyhetsflödet om årets PISA ser jag att vi inte tycks resonera och mäta på det sättet i Sverige – vi jämför oss inte regelbundet med våra egna mål och med oss själva, i varje fall inte systematiskt och med undersökningar av PISA-format. Stämmer det verkligen? I så fall är det inte OK som det brukar heta. Hur gör andra länder? T ex Singapore som är så litet och behändigt och styrs med hela handen? Sitter de också och kallsvettas inför PISA:s ankomst?
Så frågan är: Behöver vi egentligen PISA? Skymmer den inte bara sikten? Blir den kanske inte lätt en ursäkt för att inte ta itu med de svårare frågorna, de som gäller utbildningens verkliga innebörd för Sverige? Blir inte små PISA-förbättringar lätt avlatsbrev? Tar PISA rentav för mycket energi?
Så, borde vi begå brexit och tacka nej till en fortsättning? Nja, jag skulle nog inte lägga min röst på PISAJÖSS, undersökningen tillför säkert en del intressanta perspektiv. Visst ska vi vara med. Men PISA borde lyftas ned från sin piedestal. Vi bör sluta upp med att uppfatta resultaten som en återkommande potentiell bannbulla. Framför allt borde PISA kompletteras med, och underordnas, en fortlöpande utvärdering av våra egna strävanden inom utbildning, vilka de nu kan vara. PISA vänder i den nu aktuella undersökningen tummen ned för våra prestationer i grenen ”likvärdighet” och det ligger i farans riktning att vi även denna gång drabbas av tunnelseende. Men vilken egen svans är det vi i så fall skulle jaga med hjälp av detta diffusa begrepp? Är det Sveriges mest centrala framgångsfaktor? Jag har ingen aning men om det är så är en sak säker – det finns minst tre faktorer till som är lika eller ännu mer väsentliga (plats för egna idéer om vad det skulle kunna vara).
Av det sagda följer också att det inte är självklart att dra upp mungiporna idag. Ingen kan egentligen veta om det är berättigat. Det enda vi kan säga ganska säkert är att svenska 15-åringar t ex är lite bättre på läsförståelse än jämnåriga i Slovakien. Hur informativt är det för dem som ska navigera det svenska utbildningssystemet? Behövs inte bättre beslutsunderlag än så?
Och utanför mitt fönster, på andra sidan parken, leker barnen i den närmst belägna grundskolan, i lycklig omedvetenhet om att de ligger ett bra stycke efter Estland. Kometen syns inte till.
Olle Alexandersson
PS. Blanda nu inte ihop PISA-resultaten med den senaste SCB-mätningen av svensk politik som presenterades nästan på minuten samtidigt. Det är alltså Sverigedemokraterna som är nära 23%, inte de elever som når upp till PISA:s högsta nivåer i läsförståelse och därmed, enligt definitionen, klarar av att ”dra slutsatser beträffande pålitligheten för påståenden eller slutsatser som erbjuds i en text” (13%). Eftersom detta är en politiskt neutral arena ska jag inte spekulera om eventuella samband. DS
Här finns hela Skolverkets PISA-rapport 2018.
Inlägget är en kommentar som ger uttryck för författarens egna uppfattningar.